Ett sent konstaterande är att jag var hos min lilla flicka i helgen. fast liten och liten - hon är hur stor som helst nu. För varje gång jag är hos henne har hon vuxit en liten bit till, både på längd men också på sättet. Från att vara en liten flicka som ville vara i min famn enda tills jag gick hem till att vara en tjej som vill leka mamma,pappa, barn och visar mig hur duktig hon har blivit på att skriva sitt egna namn men också mitt. Det är min Hanna det. Jag blir rörd varje gång jag ser henne, haha, har ju varit hos henne enda sedan hon var en liten bebis.. & nu har hon helt plöstligt lärt sig cykla utan stödhjul, jag minns ju när hon knappt kunde gå.
Jag kommer ihåg när Ika och jag köpte hennes första par skor och att vi vek oss av skratt för att hon inte kunde gå i dem. Jag minns när hon alltid började gråta över att jag skulle gå hem & jag minns hur hon alltid ville att jag skulle vara hennes.. och jag kommer nog alltid vilja att hon ska vara min.

Nej men gud, vad jag börjar bli sentimental. Det är någon som kommit med tiden alltså. Men om ni själva har varit med  från början vet ni hur svårt det är att se någon växa. Är det så här det kommerr bli att vara förälder?

Iallafall, som alltid var det lika trevligt borta hos Wengdahls. Ika & jag drack kaffe och pratade om allt mellan himel och jord, medan Hanna som alltid försökte få uppmärksamheten och avbryta oss. Fast när vi väl fikat färdig blev det både att leka med dockor tillsammans med henne, spela spel, pyssla och förstås - leka mamma,pappa, barn.

Hon kommer alltid vara som min syster. Nu och föralltid!